27 februari 2006

Satiren förnuftets sista utpost?

Public Service i God morgon, världen! är en av veckans höjdpunkter. Mest för att det bara är kul och skönt elakt (Leijonborg är favoriten). Men allt som oftast också för att Erik Blix och gänget, precis som bra satir ska göra, sätter tummen mitt i ögongloben på svenska makthavare. Igår var ett sådant tillfälle.

På temat ”Mejlmannen” (herregud, till och med DN använder detta hemska epitet) fick Aftonbladets Lena Mellin klä skott för Mediesveriges bulimiska publiceringshunger:

Alltså, jag var så nyfiken va, att jag höll på att kissa på mig…Och nu när vi vet vem han är vill vi veta allt om hans familj också. Namn och bild, etnisk bakgrund, hudsjukdomar, längd på eventuella könsorgan, psykiska defekter och förhoppningsvis ett sjujäkla straffregister.

När asgarvet klingat av efter detta obetalbara karaktärsmord fanns dock en unken eftersmak kvar. Med tanke på det enorma pådrag samtliga stora redaktioner (SvD i viss mån undantagna) har gjort för att offentligt rulla en icke-offentlig tjänsteman i tjära och fjädrar kändes den absurda svada som ”Lena Mellin” fyrade av mindre osannolik än den borde göra.

För mig är det just nu oviktigt om mailen var en ”mad loner”-knäpp eller ett mer organiserat fulspel. Jag är mer bekymrad över den förmodade huvudpersonen och det han nu offentligt tvingas utstå. För det är min absoluta övertygelse att den person som nu offentligt bett om ursäkt för de extremt korkade mailen gjort det under ett extremt tryck från partiledningen. Och om jag har rätt i min övertygelse så är detta för mig inte bara helt oförlåtligt, det är också omoraliskt. I ensamspåret har han tagit på sig ansvaret, dragit slutsatser av sitt agerande och sagt upp sig från sin tjänst. Härfrån borde arbetsgivare och det lokala facket gjort allt för att skydda den enskilde individen, trots ett överdjävligt tryck från media och politiska konsekvenser. I fulspelspåret har han tagit på sig ansvaret som fulspelarnas syndabock, offrat sig och sagt upp sig från sin tjänst. Också här borde arbetsgivare och det lokala facket gjort allt för att skydda den enskilde individen, trots ett överdjävligt tryck från media och politiska konsekvenser.

Det handlar nu om att visa lite gammaldags djävla hederlighet och medmänsklighet! Från både medier och partiet. För det känns inte riktigt bra när ett satirprogram får stå ensamma som försvarare av förnuftet. Så ni partister som känner eller är bekanta med den förmodade huvudpersonen ifråga, våga faan inte lämna honom ute i kylan!

4 kommentarer:

Q sa...

Bra skrivet! Tycker också att det är hemskt att hänga ut en person på detta sätt. Tycker att det också är hemskt om folk, istället för att känna medkänsla, tar avstånd ifrån personen (istället för handlingen) för att framstå som ägare till bättre karaktär och omdöme.

Det finns situationer man inte ens önskar sin värsta motståndare. Detta är en sådan situation. Ni som är bekanta med mannen i fråga borde ge honom ert stöd, ert öra och er medkänsla.

jksk sa...

Helt sant. Att hänga ut människor i media, oavsett om de har gjort något fel eller inte, är oftast obehagligt.

Vad som däremot är mig helt främmande är avståndstagandet från att utröna skuldbeläggningen - det är naturligtvis väldigt intressant att veta huruvida mannen i fråga var en "lone gunman" eller om det är ett strukturellt problem - för SAP, för väljarna och för demokratin.

simon j sa...

Vi får väl se. Personligen blir jag inte förvånad om "Mailmannen" efter eventuellt oförändrad regeringsställning efter höstens val plötsligt får jobb som generaldirektör, ambasadör, sakkunig eller landshövding.

Den anställningstrygghet som LAS och facken ger är ju knappast den enda som erbjuds dem som trampar (snett) i maktens korridorer. Den trygghet som frodas i vårt media- och nepotiskt styrda samhälle går ju inte av för hackor den heller. Fråga Freivalds, Sahlin eller Rosengren.

Krister Nyman sa...

Vad jag förstår så verkar samtliga kommentatorer ställa upp på att det inte är ok att outa en person på det sätt som nu skett. Vad gäller utrönandet av skuldbeläggningen ställer inte jag mig avståndstagande till det. Det är klart att det måste fram. Och Simon, jag håller håller principiellt med dig om ditt resonemang. Men oavsett om "Mailmannen" var ensam eller en del av något större, efter den behandling han fått förtjänar han något slags plåster på såren.