Desperate wife

Igår kväll kedjade frun fast sig själv och fjärrkontrollen framför TV:n - det var säsongsavslutning av Desperate Housewives. Dubbelavsnitt. Då vi bara har en TV och frun blir helt okontaktbar vid dessa tillfällen var det bara att glömma Aktuellt och/eller umgänge (till hennes försvar kan sägas att Desperate Housewives är det enda på TV utom nyheter och Assyriskadokumentären hon slaviskt följer...och att jag blir likadan när det är Vita Huset). Satte mig därför framför datorn med föresatsen att skriva något om Lars Leijonborg och hans, som jag anser, remarkabla förfall under de senaste åren. Något jag funderat extra på efter "skotten i Ronna" och upploppen i Frankrike. Då strejkade bredbandet. Lackade ur och orkade inte ens tänka på seriösa (eller kanske snarare oseriösa) saker som Leijonkungen och hans göranden och låtanden. En annan gång. Släpade mig ut till TV-soffan igen. Och visst, Desperate Housewives är kul och smart. Särskilt karaktären Lynette. Men att frun blir SÅ desperat när det är Desperate - och inte när det är Vita Huset! Märkligt. Desperate Housewives hamnar ju inte ens på min 5-i-toplista över TV-serier:

1. Vita Huset
2. Cityakuten
3. The Simpsons
4. Seinfeldt
5. Spanarna på Hill Street
   

Men smaken är ju som bekant delad.