Reinfeldts krokodiltårar

Aj då, nu kanske jag har gjort bort mig. Att tillskriva Reinfeldt andra attribut än mänskliga verkar ju riskabelt dessa dagar. Särskilt om man är sosse. Men i värsta fall får väl partiets kommunikationschef Carina Persson plocka fram en dvärgpudel liknande den i gårdagens DN. Typ:

- I ljuset av den debatt vi är i nu, kunde man kanske ha tänkt över rubrikvalet, säger partiets kommunikationschef Carina Persson.

Men allvarligt. En hel vintergata skiljer ju mejlen och teckningarna på Reinfeldt. Mejlen är (sannolikt) brottsligt förtal, medan teckningarna är ”vanlig politisk satir”. Citatet är partisekreterare Sven Otto Littorins när han i DN svarar nej på frågan om varulvsbilden verkligen är så farlig. Fast han vill ändå hävda att den är en del av ett mönster. Följaktligen lät Reinfeldt stora krokodiltårar rulla från sina ledsna cocker spaniel-ögon när han igår fördömde detta mönster av att försöka framställa honom som icke mänsklig.

Fast Reinfeldt har nog rätt om det där med avmänskligfieringen. Jag tror dock att det är ett mönster som är större än bara en sossekonspiration gentemot honom och moderaterna. Hela den politiska arenan och dess språkbruk tycks ju ha förvandlats till ett menageri med exotiska och mindre exotiska djur. Mest framträdande för nuvarande är dvärgpudeln. Ni vet den sortens pudel som så fort de blir satta under press slänger sig på rygg och kör magen i vädret. Skit samma om de gjort något fel eller inte. Och hur jag avskyr dessa fega stackare och deras beräknande beteende.

Visst, jag vet att det är en smart strategi för att komma undan mediedrevets flås i nacken. Och ja, jag kan förstå den beundran som PR-konsulter uttrycker för ett hantverksmässigt väl utfört PR-arbete vid en snabb och fullständig överrullning. Men det jag inte kan förlika mig med är att denna strategi har blivit till just en strategi. Med en nästan total frånvaro av uppriktighet som bara förfular politiken ytterligare. Och som dessutom förminskar värdet av ett allvarligt och verkligt menat ”förlåt mig”.

Carina Persson ska därför inte be om ursäkt för teckningarna på Reinfeldt för att de nu plötsligt hamnar i ett annat ljus. Eller för att drevet börjar bli för jobbigt att hantera. Vanlig politisk satir är vanlig politisk satir. Oavsett omständigheterna. Till och med Littorin inser det. Genom att ta den enklaste vägen ut ser partiet inte bara mer skyldiga ut, låt vara för en kortare stund tills drevet hittat ett nytt villebråd, utan de kommer också att bidra till att ytterligare krympa utrymmet i en redan alltför humorbefriad arena. En arena där snart bara dvärgpudlar får plats.