20 december 2006

GÄSTBLOGG: Leo de Bruin

Med anledning av Dilbas, förlåt Nishas, ABF-anekdot nedan vill jag spinna vidare på hennes eminenta observationer. Låt mej inleda med ett Einsteincitat avseende människans natur:

"Det finns, i min föreställningsvärld, bara två saker som är oändliga. Det ena är universums storlek, det andra är människans dumhet. Men jag är inte riktigt säker på det första..."
Hela Nishas anekdot är mycket talande för det rådande kaoset inom sagda debattämne. Som asiat (förtydligande: jag är adopterad från Sydkorea och blev utkickad när jag var 14 månader) kan jag lätt identifiera mej med tanken om "folks" bristande identifieringsförmåga avseende människor med icke-blond hårfärg. Jag kan inte minnas alla inte hur många gånger (inträffade senast i lördags) jag har fått förneka att jag:
1. Inte kan karate, judo eller liknande österländska rörelsescheman.
2. Inte vet vem "Chang" i Kina är (eller vem "Nguyen" i Vietnam är för den delen med).
3. Inte kunde äta med pinnar innan jag kunde gå.

Tilläggas kan att jag inte heller äter "Fyla små 'lättöl'" varje dag.

Ovanstående noteringar har iofs ingenting direkt att göra med Dilsas öh...Nishas öden och förehavanden på ABF. I stället vill jag med sagda egna erfarenheter exemplifiera att hon inte är ensam över att förvånas av folks bristande mentala kapacitet. Med andra ord, jag är starkt benägen att hålla med den gode Albert i det andra fallet.

Notera att frågorna jag fick/brukar få om karate (Kina), judo (Japan), Chang (också Kina), Nguyen (Vietnam) handlar om länder som jag inte kommer ifrån eller än mindre ens har varit i. Fan. Jag råkar vara född i Korea men har de facto bott 96 procent av min livstid här i Sverige. I de flesta hänseenden är jag svenskare än vår "språkbegåvade" halvblatte till drottning. I telefon är jag typ Anders/Peter/Arne som gillar Noice, semlor och julmust. IRL är jag enbart "Asian by Accident" (men jag är barnsligt förtjust i sötsur sås).

Frågan uppstår alltså "Kan man vara både svenne och blatte?" Ja, jag tror och hoppas att jag är det. I min värld kallar jag det för kulturell schizofreni men i kontrollerad form, dvs jag glider inte ut eller in i respektive roll helt godtyckligt eller slumpmartat. För mej och min omgivning är det inget problem och de som påpekar det gör det troligen inte av ondo utan enbart för att de lider av etno-kulturell Tourette.

Jag har faktiskt bott längre i Holland (som universitetstudent) än i Korea men inte fan har jag utvecklat en fetisch för skridskoåkning eller goudaost för det – möjligen för Heineken. Att fråga mej, pga mina sneda ögon och svarta hårfärg, om "hur det är i Korea" är ju som att fråga en brunhårig svenne (som troligen är troligen av vallonsk, germansk eller slavisk härkomst) om vad han tycker om belgiska väderkvarnars design eller hur vilket tyrolerband man bäst identifierar sig med.

Låt mej avsluta med ett karakteristiskt replikskifte som ofta sker i samband med frågan "om var (egentligen) jag kommer ifrån". Dylika replikskiften sker i samband med mingel eller andra ytligt nya bekantskaper. Har även inträffat i nattköer till grillen eller McDonald's.

- Jaha, var kommer du ifrån då? (en de facto relevant fråga – jag tar aldrig illa upp)
- Du menar var jag är född? Korea. Sydkorea, från Nordkorea kommer ingen ut, hahaha. Annars är det Västerhaninge.
- ...öh, Korea? Jaha. Hur är det det där då?
- Ingen aning, jag har aldrig varit där. Det närmaste jag har varit är Beirut.
- Nähä, sägs med en förvånad blick. Så du vet inte hur det är där?
- Nej, vill du verkligen veta så besök http://edition.cnn.com/ASIA/

Tillägg: i Norrland verkar folk bli mer irriterade över att jag kommer från Stockholm än pga min invardrarskap. Intressant värdering.

Det verkar mao som om den gode Albert inte bara hade rätt om relativitetens natur – han hade även rätt om människans natur.

/Leo de Bruin

1 kommentar:

Anonym sa...

Öh... Kan du TaeKwondo då?